Crikus tre veckor har passerat och tiden springer förbi som en annan Bolt såhär mot höstkanten.

Sen sist har jag hunnit ta med mig en hel drös 60-talister från kontoret på Iggy Pop. Great success! Jag blev samma vecka varse om att en av 70-talisterna på jobbet inte visste vem mannen ifråga var. En tappad generation. Helt klart. Hon kontrade dock med frågan ”Jaha, men vet du vilket år Lena PH slog igenom då?” Tro det eller ej, men mitt svar var braverande.

Jag har också saknat "hemma" massor. Fullproppade bussar och även krockande bussar kan man tusan leva utan.

Som tur var kom syrran och hennes ljuvliga vänner över förra helgen och stärkte mitt norrländska kynne. Vi åt massor av god mat, tillbringade diverse kvällar med whitetrashfasoner på karaokepuben i Sundbyberg, ägnade oss åt kulturella excesser i form av museum, utomhusbio och fotoutställningar, samt skrattade åt särskirvingar, med mera.

Och i veckan ryckte det till rejält i livmodern när Frida skulle springa Bellmanstafetten (vilket hon gjorde på en fantastisk tid) och jag fick barnvakta världens kanske sötaste, gladaste och mest medgörliga unge.

Och i helgen har jag hittat Stockholms coolaste DJ (han ser EXAKT ut som Mick Jagger och håller till på Pet Sounds Bar), varit på en gigantisk loppis, åkt tubbelbana med en ananas och hängt med världens finaste Sandra som nyss flyttat till Stockholm - ett minst sagt kärt återseende.