Peace and Love heter det alltså. Jag skulle ljuga om jag sa att själva konceptet ”festival” kändes lika magiskt som jag kom ihåg det. Jag tror fasiken jag gått och blivit gammal. Min och Lady Luuvs plan när vi bokade biljetterna tidigt i våras var att vi skulle suga musten ur vårt allra sista ungdomsår. Problemet är ju bara att vi blivit för skruttiga för att orka svina loss – som man underförstått måste göra om man ska uppskatta en äcklig festivalcamping.

Men! Jag lyckades i alla fall smuggla in en bag-in-box till området i min bh. Alltid något! Sen att jag vid ett flertal tillfällen, likt en pensionär, hade god lust att skrika ”Håll käften! Fattar ni inte att klockan är en bra bit över 03.00!?” om nätterna är ju en annan historia. Men vadå? När ens skallben är en sisådär tre centimeter från att bli krossat av ett campingsstolsben genom tältduken, styrt av en snorfull snorunge född någon gång i mitten på 90-talet, FLERA GÅNGER, blir man ju rätt less.

Konserterna då? Bob Dylan var rätt seg, Strokes var fantastiska. Jag vet att Aftonbladet inte håller med. Men hey? Annat bra var Hoola Bandoola Band, Bob Hund, Håkan och Micheal Monroe. Journey hade sin låt. Ja, det var det.

Det var fint att klämma på lite umefolk igen också såklart!