Igår efter min ofantligt sköna stockpowernap begav jag mig till Bagarmossen och kusin-Fridas nya lya. Vi mös ner oss i soffan med våffelmackor framför DHW. Ungefär precis vad jag behövde! Imorse vaknade jag som en ny människa.

Föräldrautbildningen drog igång idag. Jag fick vara en del av pappagruppen. Att sitta ner i ett rum med vuxna karlar och diskutera förlossningar var mäkta intressant. Mer än så säger jag inte (man vet aldrig vem som hittar hit).

Efteråt drog jag mig mot Farsta med Anna och Marie för att hälsa på gulle-Jenny och hennes färskaste tillskott; Junie. God lurre blev vi bjussade på och sedan tryckte vi munkar för hela slanten!

Nu ska jag iväg och Spexa. I'm back! Men kvällens klassöl skippar jag nog ändå.

Jag vårdippar aldrig! Jag fattar inte. Jag är lika låg som Glocalnet. När jag är såhär, brukar jag vara expert på att dölja det. Nu har det gått så lågnt att folk frågar hur det är med mig. Jag är inte en solstråle ens utanpå.

Morris berättade att han kände att det inte fanns någon mening med att gå upp på mornarna när han försökte sluta snusa. Kan det vara det? Jag har nämligen varit snusfri i över två veckor nu (man tackar, man tackar!). Eller behöver jag bara andas kanske?

Min mor beordrade mig att stanna hemma och göra ingenting idag. Jag skippar tjejkvällen. Lika bra. Jag har sovit nästan tre timmar på soffan.

Nu vill jag ha vår inombords också! Och jag vill att Du ska lämna mig i fred.

Igårkväll fick jag finbesök i form av en av mina morbröders fruntimmer, samt en del av hans avkomma. Med sig hade de stora presentkassen från la famillia i Nordmaling. Jag fick bland annat en alldeles mammahemvirkad OS-mössa, gjord av all kärlek i världen (gissar jag)! I övrigt fick jag mest tvättgrejer, såsom schampo, balsam, bodyscrub, tvättmedel, torrtvål och tandkräm. I ärlighetens namn började jag under presentöppningen fundera lite på om storfamiljen uppfattar mig som skitig... Anyways, jag ♥ er. Tack!

Min födelsedag var helt fantastiskt trevlig. Förstå vilka underbara vänner jag har! Lite underligt kändes det förstås att inte ha tjocka släkten på plats, men det fanns gott om kärlek ändå. Och vilka fina presenter jag fick! Bland andra matnyttiga skojsigheter fick jag alarmklockan i videon (ja, jag vaknar som en lycklig kvinna varje morgon numera), en ukulele och albumet Sofia unclugged. Kvällen avslutades perfekt med en, av roomien lagad, utsökt middag, snoppdrinkar och TP.

Resten av helgen har spenderats åt spexande. Dansrep, bandrep och scenrep. Ja jävlar i mig vad vi varit duktiga! Igår fick vi vår belöning på den vårliga våffelfesten. Mumsfillibabba! För närvarande vill jag mena att life is good!

Mördarsnigla - ytterligare ett nytt ord till snusklexikonet! Tack för det Lina!

Jag hade en bulle på jäsning. En semla. På fettisdag 1987 skulle den komma, den där semlan. Det gjorde hon inte. Redan då var hon ute i sista minuten. Det är möjligen en gen från min sida. Kvällen efter semmeldagen kom vi ihåg att vi glömt att köpa champagne. Vilken tur att hon inte var född än! Pappan skulle göra det dagen efter, jag fick inte flytta mig ur sängen på grund av havandeskapsförgiftning. Naturligtvis var det den natten hon bestämde sig för att göra entré. Utan champagne.

Den första bilden av Sofia. I förlossningsdubbelsängen på Uppsala akademiska sjukhus, med en orange sacco-säck i morgonsolen 08.05 torsdag 5 mars 1987.

Min bild av hur förlossningen skulle bli var glasklar. Byggd på berättelser, fakta och myter. Det var bara faktadelen som höll. Myterna krossade jag en efter en.

* Myten om att alla mammor känner på sig när förlossningen har börjat.

Jag vet inte om det bara var jag i hela världen som trodde att jag plötsligt drabbats av magsjuka den natten. Det var då ett jäkla magknip. Stackars mig att bli magsjuk nu, jag som skulle föda barn snart och allt. Jag hade inte en tanke på att förlossningen satt igång.

* Myten om den leende taxichauffören

I mina drömmar hade jag visualiserat den klassiska scenen av att få uttala de magiska orden ”Till förlossningen” inför en upphetsad taxichaufför som leende skulle öppna dörren och hjälpa mig in i den varma taxin för att fortsatt leende köra mig varsamt till förlossningen, klappa mig på kinden och önska mig lycka till. I verkligheten körde han vilse när han skulle till vårt hus, tittade sen på mig som om jag var något katten släpat in innan han öppnade bakdörren till en iskall taxibuss och beordrade in mig. Sen körde han som en galning över alla Uppsalas miljoner järnvägsspår och i det närmaste slängde ut mig utanför förlossningen. Det sista han gjorde var att konstatera att jag varken spytt, blött, kissat ner mig eller läckt tre liter fostervatten i hans taxi.

* Myten om den delaktige pappan

Jag trodde pappan skulle sitta vid min huvudända, följa med i andningen, kalla mig tapper och badda min panna med våta handdukar. I verkligheten klappade jag till honom när han lade sin arm på min och sen fick han hålla sig ur vägen resten av evenemanget. Stör ej. Jag föder barn.

* Myten om den viljelösa gravida kvinnan

”När du kommer dit kommer du att ha så ont att du inte bryr dig om hur du egentligen hade tänkt dig det hela. Du är bara glad att de tar hand om dig och gör det som är bäst för dig”. Det var så folk hade sagt till mig innan. Viljelös? My ass. Hörseln är det sista som lämnar en halvt medvetslös mamma och allt de tänkte göra som jag inte hade tänkt, det satte jag stopp för. Jag fick som jag ville. Trots att pappan såg uppgiven ut och inte ville vara till besvär.

* Myten om den packade väskan

Alla sa att man skulle ha sin väska packad för att vara beredd. Den skulle innehålla exempelvis en stickning så att man hade något att göra mellan värkarna. Det närmaste jag kom stickning var när personalen försökte sätta droppnål på mig i det obefintliga värkmellanrummet. Fem korsordstidningar och en flaska Gatorade var lika oanvända. Jag hade kunnat åka dit med en tandborste i en plastkasse, lika lätt packad som Sven Melander i Sällskapsresan.

* Myten om skallhalvorna

Det är så finurligt med bebisar. De kan pressa skallhalvorna lite omlott när de ska ut genom den trånga födelsekanalen. Det är därför de ser lite klämda, röda och mosiga ut sägs det. Låt dig inte luras av det där. Bebisar kan nämligen också göra som Sofia. Spräcka allt som gick att spräcka i sin mamma för att själv komma ut oskadd som en liten rosenknopp. Men söt var hon.

* Myten om att inga nyblivna mammor vill lämna sin nyfödda bebis.

När pappan åkte hem den första kvällen lämnade han Sofia i barnsalen. Jag såg min chans att äntligen få sova och slippa traska dit med barnkorgen sen. Det tog tio minuter innan personalen kom in med mitt barn igen och sa att hon ville träffa sin mamma. Först efteråt förstod jag att de trodde jag var i farozonen för förlossningspsykos. En onormal avskärmad mamma som låter pappan ta barnet.  Och jag som bara var trött efter två timmars sömn på knappt två dygn. Även nyblivna mammor kan alltså njuta av barnfri tid!

* Myten om den lyckliga mamman.

Den enda myten som höll. Jag var verkligen lycklig. Och ÄR fortfarande. När jag tänker tillbaka så finns det bara lyckliga stunder.

* Om man bortser från när jag vaknade en tidig morgon av att micron surrade i köket och insåg att Sofia, 3 år just höll på att koka välling till sin lillebror. Väldigt mycket pulver till väldigt lite vatten. Och väldigt mycket explosion i micron.

* Om man bortser från när Sofia 4 år kommer med en sax i ena handen och en grå decimeterstor läderbit i den andra. En läderbit som jag plötsligt inser är identisk med lädret i vår alldeles sprillans nya dyra inköpta grå skinnsoffa.

* Eller om man bortser från alla miljoners huvudfotingar som Sofia 5 år ritade precis överallt i huset. Under stolar, soffor, på väggar, bakom gardiner, i skåp. 18 år senare hittar vi fortfarande huvudfotingar när vi renoverar.

* Och definitivt om man bortser från när Sofia 5 år gömmer sig och lillebror i en förvaringsbox på färjeterminalen i Kiel precis i samma ögonblick som entrehallen töms på folk. Barnen var spårlöst borta på en sekund. En mycket oroad pappa tvingas springa ombord på färjan mot Sverige och lämna en lika oroad mamma i Tyskland, eftersom ingen av oss vet var barnen är. Sofia hade kul när hon öppnade dörren. Jag var lättad, men galen. Och vi hann med färjan.

* Och så vill jag helst glömma när vakterna ringde från en krog i stan och ville att någon förälder skulle hämta en minderårig dotter som druckit alkohol!

Idag fyller du 23 år. Du får rita hur många huvudfotingar du vill hemma hos dig. Du får klippa sönder din soffa och använda micron hur du vill. Du får dricka öl och klämma in dig i förvaringsboxar världen över utan att jag kan göra något åt det. Men jag är och kommer alltid att förbli din mamma. Och jag kommer alltid att tycka och veta bäst. Grattis på födelsedagen Sofia.

//Mamma

Igår myste jag ner mig i soffan med V och såg denna härliga film! Den bjöd på många fnitter och en del sensmoral. Och vackert gjord är den också. Kan varmt rekommenderas. Nu sitter jag och roomie-Anna och har Disney-allsång, joina! Princess and the frog nästa säger jag!

Alla som är smått tårtsugna är för övrigt hjärtligt välkomna att krubba och umgås hemma hos moi imorgon, 14-19. Pössen.

Jag är sjuk. Det är inte roligt. Någon frågade mig om det är för att jag bytt för mycket saliv under min weekend. Jag hävdar med bestämdhet att det är regnets fel, inte några engelsmäns! Snor. Snor. Snor. Jag har dock nyttjat pyjamastiden väl. Har gjort bort alla restuppgifter som resan förorsakat, samt spanat in lite frisyralterativ. Hjälp mig att välja. Bitch please!

Just det! Fler London-bilder finns här och jag kammade VG på senaste kursen. Yeah!

Under London-trippen har vår äckelhetsnivå totaleskalerat. Vi har bland annat myntat begreppet blodigla (vilket är desamma som att snigla när man har mens) och jag har fått smeknamnet unclugged (vidare förklaring bemödar jag mig icke att skriva här). Insikten av att vara en del av ett tjejgäng där samtliga passerat 20-strecket och ändå kan vara så anala i sitt tänkande är riktigt skön!