Hösten är kommen och med den börjar nöjesprogrammen trängas i tablån. Vi trängs också, nedtryckta i TV-sofforna. Det ena programmet är värre än det andra. Förnedrings-TV. Kändisdjungeln ska vi inte ens tala om. Jag har zappat förbi och det räcker gott och väl. Däremot publiksuccén Idol. Kan det räknas in i kategorin? 

De flesta av oss tycker bäst om auditions, som det heter på Idol-språk. Jag känner knappt någon som orkar hänga med i Idol-svängen efter dem. Vi vill ju ändå inte viga varje helig fredagskväll, i jag vet inte hur lång tid, till att kolla på något fjantprogram.

Vad är det då som gör att vi sitter som fastklistrade tisdag-fredag kl. 20.00 i två veckors tid? Vill vi se stjärnor födas? Nej, vi vill vältra oss i skadeglädjen. Vi vill garva åt den stackars killen som kliver in framför en sågande jury och får sin dröm krossad. Vi vill skratta åt dem som tagit sig dit, med en självinsikt som inte finns.

Två av mina kompisar, som sökt Idol, har berättat om en sorts för-jury. Alltså en jury de sökande måste sjunga inför innan de kommer vidare till den riktiga tv-juryn. Där gallras det för kung och fosterland. Efter att ha sett programmet förstår både du och jag att den här för-juryn, som vi tittare egentligen inte bör känna till, väljer ut de absolut bästa och de absolut sämsta.

Varför? Det är bra tv. Klart det är! Vi sitter ju där, som fastklistrade. Fortfarande. Borde vi skämmas? Nja, alla andra gör det ju också. Men någonstans tycker jag ändå att vi bör komma ihåg att det är människor vi pratar om. Riktiga människor. Vissa kommer dit och spexar. De som vill att vi ska skratta åt dem. Det är okej. Men åt de som kommer dit med en dröm då? De som faktiskt tror att de är bra? Självklart ska juryn inte slänga ut guldbiljetter hit och dit, bara för att vara snälla. Men det är skillnad på ett ”nej tack” och ”är du helt döv?” eller ”om jag var du skulle jag gå till min sångpedagog och be om pengarna tillbaka, du suger”.  Juryn fick kritik av tittarna för att de hade varit ”för snälla” förra säsongen. Glöm inte det!

I juryn har vi å ena sidan Lalia Bagge och Andreas Carlsson, de sågande, å andra sidan Anders Bagge, med ett hjärta av guld. Det verkligen lyser i ögonen på honom när han hör någonting bra. Och platsar den sökande inte i musikbranschen, klipper han sällan av henne mitt i en sång och säger just ”du suger”.  Vad vill jag ha sagt med det här då? Jo, rösta in mig i juryn nästa år. Jag och herr Bagge. En perfekt duo. Lagom kunniga, lagom snälla. Och framförallt ärliga, utan att vara elaka. Kanske skulle det bli sämre tv. Men. Jag vill inte krossa drömmar, även om det är roligt att se på.