I dag var jag på veckans andra jobbintervju. Den här gången på ett privat företag på Söder som heter Olivia assistans. Jag fick ett mycket oseriöst intryck av dem. För det första så hade rekryteraren ingen aning om vem jag var eller hur jag kommit i kontakt med företaget. Jag gav henne mitt CV och sen frågade hon i princip bara om jag hade några frågor (vilket jag så klart hade), sen var det klart.

Det sjukaste av allt var att damen i fråga varken hade koll på vilket kollektivavtal de hade eller vad grundlönen låg på. Jag tyckte dessutom inte om hennes sätt att prata om brukarna (som om de inte vore människor, utan boskap). Hon frågade slutligen om jag kunde återkomma nästa vecka för att skriva på ett anställningsavtal.

Tre minuter efter jag lämnat byggnaden ringde damen och frågade om jag kunde jobba redan i kväll. Typ. Bah. Va? Hon hade inte ens pratat med mina referenser och inte heller tagit legitimation på mig. Jag skulle kunna vara en efterlyst mördare eller vad fan som helst! Usch. Jag tycker synd om de brukare som har att göra med ett sådant oseriöst företag.

Jag får se hur jag gör nästa vecka. Min magkänsla säger hellre inget jobb, än det jobbet. Jag är egentligen inte för privata företag som sysslar med vård, men om jag trots detta ska jobba på ett vill jag kunna vara stolt över företaget och deras människosyn! Punkt.