Nörd? Vem? Jag?

Med anledning av Klaras inlägg kände jag behovet att slänga upp den här bilden. Jag gjorde den till mormor i somras eftersom hon är världens bästa (men speciellt för att jag fick låna hennes bil hela sommaren).

Märk väl att jag har en gosnus under läppen och att tänderna på vänstra sidan är lätt brunt nyanserade. Något som aldrig skulle kunna ske idag eller i framtiden!

Det är verkligen fantastiskt hur mitt slutsnusande väcker känslor. Läs kommentarerna till veckans tidigare inlägg så förstår ni. Jag har i alla fall inte snusat sen nyårsafton. Däremot har jag gått upp 3,5 kilo i vikt. Galenskap egentligen. Sömn och humör  har påverkas kraftigt. Jag får inte sova, ligger och vrider mig som en annan orm. Jag surar på stackars Jonas helt utan anledning. Är det värt det egentligen? Anders sa att när jag börjar försvara lasten jag försöker sluta med är det farligt nära att jag misslyckas. Men se, det tänker jag inte göra. Tur jag är envis!

Som jag nämnde har jag surat på Jonas utan anledning. Detta ledde till att han inte ville skjutsa mig till bussen idag. Jag fick surt ta en 20-minuters promenad till bussjäkeln. Det låter inte så farligt, jag vet, men sen när jag klev på bussen visade det sig att värmen inte funkade i den. Jag, som i mina små strumbyxor och kortkorta klänning (jag är stockholmssmittad hur mycket jag än väljer förneka det) redan var relativt nedkyld efter vinterpromenaden, höll seriöst på att avlida. Det tog 45 minuter hem till Nordmaling. 45 minuter stillasittande i minusgrader utan riktiga vinterkläder. Jag höll för sjuttsingen på att dö. Det bör tilläggas att bussen var en långfärds-. Jag avundas inte dem som skulle åka ända till Sundsvall!