Jag fick Kommunals försäkringsbrev i dag. Jag trodde inte att jag var försäkrad via facket eftersom jag är tjänstledig, men se det är jag. När jag flyttade hit till storstan skaffade jag en studenthemförsäkring helt i onödan med andra ord. Som tur var ligger både den och Kommunals försäkring hos Folksam. Jag ringde dit och förklarade läget.

Pengarna jag betalat för min studenthemförsäkring skulle jag få tillbaka och allt var frid och fröjd. Grejen som gör det här telefonsamtalet intressant är att jag fastnade i det så länge. Gubben på Folksam började snacka om både det ena och det andra. Jag hakade på. Vi pratade om olika kameramodeller, om min hörselskada, om livet som student, om hur störande det är när Internet är segt och en massa andra grejer. När jag lagt på insåg jag att jag pratat med en helt främmande man från norrbotten i en halvtimme.

Han måste ha haft ett tråkigt jobb eller nåt.

 (Oftast när jag ringer till Folksam får jag sitta i telefonkö i minst 3 min…)

Klockan var 06.02 när jag rumlade in på Umeå flygplats. 2 minuter efter att de stängt incheckningen av bagage. Så det var bara att ta bagen som handbagage. Eftersom att vi ska slippa terrorister och flygkapningar har flygplatserna numer de mest underliga reglerna. Jag kan förstå att resenärer inte får ta med sig knivar och knark. Men hallå, mormors hemmagjorda lingonsylt? Okej, den är halvflytande. Men vad skulle jag göra? Kleta den på piloten?

Beslagtaget:

2 burkar hemmagjord lingonsylt (ovärdeligt)

1 Björn Axen-hårskum (200 kr)

2 Redken-produkter (300 kr)

1 Body shop-parfym (200 kr)

1 Aloe vera-ansiktstvätt (500 kr)

Summa: 1200 kronor

Den sistnämnda produkten är något jag behöver.  Men att behöva är inte samma sak som att ha råd med. Ända sedan min väska blev våldtagen på flygplatsen har de invaderat mitt ansikte, finnjävlarna. Att det ser för jävligt ut, det kan jag leva med, men de här finnarna gör ont. Dagens I-landsproblem.